Blogg

Prata ut - Prata lyckopiller och ensamhet

2019-11-26

För ett par månader sedan hördes bankningar och hårda slag ute i trapphuset en lördag. Jag öppnade dörren och gick ut för att se vad som skedde. Det visade sig att ett par poliser i uniform var i full färd med att bryta upp dörren intill en lägenhet en trappa upp. Det var till lägenheten där en ganska speciell kvinna med social pondus och integritet bodde.

Kvinnan var sjukskriven och levde själv. Vi hade mötts i trapphuset, hissen och även ute på gatan utanför Ica och alltid bytt några ord på vägen hem, där hon ofta varit omsvept i sin tjusiga päls och hållit en käpp i ena handen.

Ibland hade hon med sig en kasse hem som skramlade lätt från vinflaskor av olika slag. Hon var runt sextio år. På sommaren brukade hon gå ut och sätta sig på en uteservering och prata med människor. Jag förstod nu att den tiden var över för henne, när poliserna till slut tog upp mobilen för att ringa låssmeden för att kunna ta sig in till hennes bostad.

Människor i Stockholm bor tätt men vi värnar ofta om både egen och andras privata integritet. På landet pratar de mer om vad andra gör, borde göra, inte borde göra och vart de finns. Det slipper vi för det mesta i Stockholm till både en viss fördel och nackdel.

Samtidigt är det vanligt att många äldre dör utan att någon vet om det hela, så de fått ligga ensamma i månader och ibland som senast funnits först efter tre år, som för mannen som blev funnen på Södermalm i Stockholm död i sin bostad med radion och lyset påslaget.

Grannarna hade inte känt någon doft eller knackat på dörren på tre år. Tragiskt. I Stockholm är andelen ensamhushåll runt 40 %. Det behöver dock inte innebära att fler är ensamma här jämfört med på landet, där kanske den som avviker från normen blir mer isolerad än denna skulle blivit i en större storstad med möjlighet att träffa likasinnade. 

Nour El Refai är med i en dokumentärserie, "Landets Lyckopiller" där hon undersöker vilka alla svenskar är som äter lyckopiller idag. Tydligen säger statistiken att var tionde svensk äter lyckopiller. Alla som lever kommer någon gång vara deppig. Det hör till livets gång. Kanske skrivs dessa lyckopiller ut för lättvindigt, eftersom det även sker till barn mellan 10-14 års ålder?

Man kan tycka att läkarna borde skrivit ut fysisk kondition och viss avhållning framför datorn på recept istället för tabletter. Det är ändå vetenskapligt bevisat att kroppen efter ett bra konditionspass utsöndrar kroppens egna glädjehöjande endorfin.

Skulle även vilja säga att livssituationen har en stark betydelse om den som faller ner av olika orsaker blir liggande eller inte. Måste du överleva kan du bara inte ligga kvar på en soffa och älta din egen sorg hur länge som helst, utan du måste ställa dig upp.

För snart 17 år sedan fick jag ett avskedsbrev från en nära anhörig som kom som en chock. Jag anande att den personen var döende eller försökt ta sitt liv. Han fanns så långt bort från mig att jag blev tvingen att ringa hans grannar för att be dem kontrollera hans tillstånd, då jag inte själv kunde göra det.

De trodde mig först inte men jag krävde att de skulle ta sig in till hans hus. Det fanns inget att göra, även om jag ändå sade till dem högljutt att de skulle ge hjärt- och lungräddning.

Jag vet att jag efteråt paradoxalt nog gick ut och joggade ner mot en vik i närheten. Min träning har inte bara handlat om fåfänga som Nour El refai tror är den största anledningen till varför människor tränar. Inte blev jag berusande glad, utan tårarna mer släpptes lösa och rann utför kinderna.

Kanske var det orden från den äldre kvinnan jag hade mött på gymmet några år tidigare som sagt till mig, att det går att balansera upp det mentala med hjälp av det fysiska, så att när någon är låg, gör den fysiska konditionsträningen att sinnestillståndet balanseras upp.

Kanske blev ändå det sänka mentaltillståndet stärkt för stunden av den motionssträcka jag tog den där ödesdigra dagen.

Har man inte den möjligheten som Nour El Refai att vid 32 år fortfarande kunna sätta sig i knät på sin mamma, som hon berättar om i intervjun med George Cederborg på Dagens Nyheter idag så kan, eller vågar man inte tillåta sig att lägga sig ner på en soffa och vältra sig i sina sorger i flera veckor, då risken att bli kvarliggande blir för stor.

Tror ändå livet måste innehålla både dalar och höjder, för utan fallen, skulle vi aldrig lära oss att uppskatta topparna och inte heller mogna som människor förrän väldigt sent.

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande: